Min Gastric Bypass

Jag kommer alltså genomgå en Gastric Bypass operation. Jag har varit överviktig i hela mitt liv. Men har klarat mig bra utan mobbing och sådant tråkigt. Men visst har man fått kommentarer genom åren och en hel del har varit riktigt elaka. Men på det stora hela så tycker jag att jag har haft det bra. :) Har också faktiskt alltid haft bra självförtroende, men likadant där så finns det självklart dagar man mått skit. Men på det stora hela som sagt ;) 
 

Min mamma har tjatat på mig i mååånga år att jag ska göra denna operation. Men jag är sprut-, sjukhus-, blodrädd...ja rädd överlag för allt som gör ont :D Men sen kom vändningen. Jag och min sambo Martin fick reda på att vi väntade barn. Många provtagningar, sprutor och ja själva födelsen väntade. Visst var man skraj och nervös! Helt klart! Men jag fixade det som dom flesta säger är det värsta/ondaste du kan göra. Att föda barn. Och jag kommer väl få igen detta med förhoppningsvis syskonet till Jack....men det gick jätte bra. Jag var tvungen att ta sprutor i benet i 5 dagar efter förlossningen. Och det gick kanon det med. :) Så vår lilla guldklimp Jack föddes den 24 mars 2009 och tog bort den mesta rädslan jag hade innan för allt som hade med onda saker att göra ;)
Så då tänkte jag - NU KÖR VI!!

Jag gör denna operation ENDAST för Jacks och min hälsas skull. Som sagt var, mig gör det ingenting att jag ser ut som jag gör. Jag trivs med mig själv 95% av dagarna :) Men jag vill kunna leka med min son, vara med på brännbollsturneringar, leka kull, kurragömma osv.
  Min mamma och bror har diabetes. Min farfar och min pappa har haft proppar i vänster i arm...vilket är väldigt ovanligt att få i armar. Så jag vet vad jag har att vänta mig om jag inte gör den. Åtminstone så minskar jag riskerna med operationen.

Jag är 181cm lång och har som mest vägt 139kg efter Jacks födsel. Hösten 2009 bröt jag ihop totalt och bokade tid hos läkaren. Bägaren som rann över var att jag trillade....och tog mig inte upp...har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. En sådan "simpel" sak som att att resa mig upp...klarade jag inte av. Alltså kunde jag inte ens leka med Jack på golvet. Ner kom jag, men inte upp. Då började jag genast att leva så som man ska göra. Äta mindre och ofta. Och rasade 17kg på 4 månader, till 122kg. Nu undrar ni säkert varför inte bara fortsätta så utan operation?
 
Jag kan gå ner, gick ner 30kg för ett par år sedan på 3 månader..bra? Nej.
Gick upp 25kg av den, men på lång tid sen.

Jag har brottats med detta hela mitt liv som jag berättat innan och jag har aldrig haft problem att rasa i vikt men jag har helt enkelt inte karaktären att behålla vikten sen.
Dåligt?
Ja det kan man absolut känna att det är men så är det tyvärr.

Nu har jag tråkigt nog gått upp några kilo, ligger på 126kg nu. Operationen lutar åt att den blir i mitten av maj. Alltså inte så långt kvar! :) Så nu "passar man på" dumt nog, borde vara tvärtom. Oj vilken roman detta blev :)
Men jag lovar att jag inte ska bli såhär långrandig varje inlägg :)



Puss och Kram :)